Publicerad i Skåneland oktober 2000

Var står SDS i den regionala frågan?

Den som följt Sydsvenskan under den gångna sommaren har väl inte kunnat undvika att lägga märke till tidningens starkt kritiska inställning till den skånska regionala rörelsen och inte minst till Region Skånes engagemang på området. Det började med serien "Ett skånskare Skåne", som kulminerade med en synnerligen svagt underbyggd ledare den 20 maj. Ett stycke in i juni tillät man en riksdagsledamot, som tidningen annars inte har mycket till övers för, att på ledarsidan angripa de regionala strävandena. Den 20 juni fick en doktorand vid historiska institutionen vid Lunds universitet varna för den skånska "nationalismen" i "Öresundsnytt" och den 22 juni var det tid igen för nya, redaktionella varningar på SDS:s ledarsida.

De regionala intressena kan väl sägas följa två linjer, en historisk-kulturell-identitetsmässig, och en politisk. Medan SDS möjligen är försiktigt men inte oreserverat positiv till de politiska strävandena, som ligger i linje med EU:s subsidiaritetsprincip, så är man direkt negativ till de identitetsbevarande och identitetsskapande. Det anmärkningsvärda är här, att man inte i något av de nämnda reportagen, artiklarna eller ledarna berör den helt avgörande bakgrunden, nämligen att vi skåningar (jämte hallänningar och blekingar) undanhållits vår danska historia i skolan och därmed vår historiska och kulturella identitet. Gör tankeexperimentet, att alla skolbarn i Gammelsverige inte skulle läsa om den svenska historien och den svenska kulturen utan om motsvarande danska fram till 1658, när Skåne förenades med Sverige! Säkert kan ingen i Uppsverige tänka sig detta, trots att det är en fullständig parallell till vår nästan absurda situation. Det måste väl ses som ett demokratiskt renlighetskrav, att skolbarn i Skåne får läsa om den skånsk-danska historien och att den blir känd för en vidare allmänhet. Här måste SDS bekänna färg.

SDS har i sina artiklar kopplat den regionala frågan till extremiströrelser för att kunna göra gällande att den regionala rörelsen är invandrarfientlig. Jag har inte hört någon politiker i de etablerade partierna, som ju alla på regional nivå står bakom Region Skånes färdriktning, framföra sådana tankar. Tvärtom betonar deras företrädare, att alla invånare i Skåne oavsett var de kommer ifrån, måste få vara med om att fortlöpande forma den regionala identiteten, även om denna naturligtvis har en grund i Skånes tidigare historia och kulturella traditioner. Och av vad jag sett delas detta självklara synsätt av Föreningen Skånelands Framtid.

Självklart är inte en skånsk regional särart "bättre" än någon annan regions. Men variationen gör livet rikare (vem vill höra en radioreporter från Visby tala med mälardalsdialekt?). Ute i Europa vårdar man mångfalden som en omistlig del av den europeiska kulturen. Se bara på Tyskland som genom sina förbundsstater inte bara har en vittgående politisk-ekonomisk decentralisering utan också en kulturell (undantagen är Frankrike och Italien, de jämte Sverige utpräglade centralstaterna i EU). Skåne skulle kunna passa väl in i detta Regionernas Europa.

SDS har tidigare haft en mycket positiv inställning till att stärka den regionala identiteten. Så här skrev man bl.a. i en ledare den 3 november 1991 efter att berört den hittillsvarande försvenskningen: "Men just som detta mål är uppnått är det dags att åter tänka i skånska banor, glömma svenskheten och i stället se till den nya region som med svensk EG-anslutning och en bro över Öresund gör att skåningar i första hand bör känna sig som invånare i Öresundsregionen...". Ledaren 1991 avslutas med följande konklusion: "Skåningarna behöver sin historia vid återgången till en regional samverkan som blir av avgörande betydelse i framtiden. Ta del, låt inte mörka skuggor skrämma. De försvinner i ljuset."

Det är tid för SDS att återgå till denna positiva syn på den nya regionalismen, gärna kritiskt granska den men bejaka den. Den har kommit för att stanna. Nu framstår SDS som reaktionärt, i otakt med större delen av sin läsekrets. Och någonstans inställer sig misstanken: Det kan väl inte vara så, att numera Bonnierägda SDS norrifrån påtvingas samma typ av "frivillig" uniformitet, som skåningarna råkade ut för under generalguvernementets tid på 1600-talet?

Stig Andersson