Mel Gibsons flerfaldigt oscarsbelönade film Braveheart, om Skottlands kamp för självständighet gentemot engelsmännen, finns nu på köpvideo, och rekommenderas varmt till alla skåneländska patrioter. Skottland är nämligen en parallell till Skåneland. Skottland har kommit lite längre än vi i sin kamp för självständighet, man har sin whisky, sina kiltar, säckpipor, sitt eget fotbollslandslag, och regimen i London har också tvingats erkänna den skotska nationaliteten. Men rent politiskt har inte Skottland kommit mycket längre än Skåneland. Storbrittanien är en centralstat där allt styrs från London.

Filmens berättare inleder med orden "Engelska historiker kommer kalla mig lögnare. Men historien har skrivits av dem som hängt hjältar." Filmen utspelas under 1200-talets slut, då Edward I av England gjorde anspråk på Skottlands tron och ockuperade landet, men Skottland som under långa tider lidit under engelsmännens förtryck förenades dock först med England som ett rike - Storbrittanien - år 1707 (jfr Skåneland och Sverige 1720).

I filmens inledning mister den då unge huvudpersonen, den blivande skotske frihetskämpen William Wallace (Mel Gibson) sin far, som stupar för sitt land i kampen mot engelsmännen. Vid begravningen konstaterar Williams farbror, att han och Williams far förlorade deras far på precis samma sätt; i krig mot invaderande engelsmän.

Hos oss i Skåneland var det om möjligt ännu värre. Här fick varje generation under 400 år (!), mellan 12- och 1600-talet uppleva krigets fasor, när svenska härskaror trängde in i vårt land för att bränna, plundra, mörda och skända. Detta gör Skåneland till den mest krigsintensiva regionen i hela Europa.

"Problemet med Skottland är att det är fullt av skottar" fastslog kung Edward och införde Prima Nocte, en lag som gav de engelska adelsmännen rätt att lägra alla nygifta kvinnor i Skottland. Rutger von Ascheberg, en av de svenska generalguvernörerna i Skåneland, ansåg också att vi skåneländare var för många, men gick ett steg längre; han föreslog att hela befolkningen skulle deporteras till Finland och Baltikum.

När William Wallace gifter sig i filmen gör han det i hemlighet för att hans fru skall slippa tillbringa bröllopsnatten med en engelsk adelsman. En dag överfaller en grupp engelska soldater hans hustru och försöker våldtaga henne. Men William upptäcker detta, och lyckas att med handgripliga metoder freda sin fru. De nerslagna engelsmännen ropar emellertid på förstärkningar, och tar tillfånga Williams hustru, medan han själv lyckas rymma till skogs. I Skåneland hörde också våldtäkter på bykvinnorna till dagordningen. Här skedde det t o m i öppen dager. Och om någon gjorde motstånd blev dennes liv kortvarigt.

Engelsmännen avrättar Williams fru p g a hennes "brott". En dag återvänder William Wallace, fylld av vrede, till sin by och leder byinvånarna till revolt mot engelsmännen och dödar hela den engelska styrkan i byn. Grannbyarna sluter upp i upproret, som senare kommer sprida sig över hela Skottland. William blir upprorets ledare, och vid Stirling besegrar han den engelska armén tillsammans med några skotska adelsmäns trupper. Engelsmännen tvingas tillfälligt lämna landet, och William adlas av skottarna till Engelsmännen återvänder dock, och vid Falkirk utkämpas ett slag där engelsmännen har tvångsutskrivna irländare och walesare i sin armé. Här går irländarna och walesarna över till skottarna, och slåss på deras sida mot sina förtryckare. Samma sak gjorde de tvångsutskrivna skåneländarna, som svenskarna skrivit ut till sina krig på andra sidan Östersjön. I de svenska trupperna ansågs skåneländarna så opålitliga att de inte fick bära vapen. De svenska befälhavarna gick t o m så långt, att de fick sätta de skåneländska soldaterna under bevakning av svenska och finska trupper. De skåneländska soldaterna rymde ändå i hoptals från sina kompanier, eftersom de såg svenskarnas fiender som sina vänner och befriare.

Slaget vid Falkirk förloras dock av skottarna, efter förräderi från de skotska adelsmännens sida. Efter detta går det utför för William Wallace, som så småningom själv blir tillfångatagen av engelsmännen. Williams tragiska öde blir att efter tortyr avrättas genom halshuggning. Detta dödsstraff får emellertid anses vara humant i jämförelse med de bestialiska dödsstraff Skånelands frihetskämpar blev dömda till. T o m de korsfästa på Golgata fick en lindrigare död jämfört med motståndsmännen i Skåneland. Det vanligaste ödet som mötte en infångad skåneländsk motståndsman, var att bli spetsad på en påle. Man förde in en spetsad träpåle mellan ryggraden och huden, så att den stack ut bakom nacken. Pålarna restes längs vägarna "androm till varnagel", och det kunde dröja 4-5 dygn innan döden äntligen kom. Men filmen slutar ändå i dur, då den skotske tronpretendenten Robert Bruce besegrar engelsmännen vid Bannockburn 1306, och gör Skottland självständigt. En självständighet som varade i 300 år, tills man hamnade under engelsmännens ok igen under 1600-talet för att slutligen införlivas helt år 1707.

Publiken i Skottlands biosalonger lär ha stått upp och jublat när William Wallace i slutet av filmen, med sitt sista andetag ropar "Freedom!", innan den engelske bödeln avrättar honom. Det sägs också att människor från Skottlands självständighetsparti Scottish National Party (SNP), där Sean Connery, vår förste (och enligt många enda "riktiga") James Bond, är medlem, har stått utanför de skotska biograferna och efter filmen delat ut reklam för partiet och sagt: Nu har du sett filmen, se nu till att göra något åt verkligheten!

Braveheart kan sättas i djup kontrast till Edvard Persson-filmen Snapphanar. Att vi skåningar kunnat acceptera att denne man med sina drillande "r" blivit signifikativ för Skåne och skånsk kultur, bekräftar den defaitism som råder i vår region. Edvard Persson fick endast lov att vara så skånsk som stockholmarna tillät honom vara. Så också i filmen Snapphanar, där faktiskt också den då unge Föreningen Skånelands Framtids ordförande Gert Björk har en skymta förbi-roll. I Snapphanar utmålas de svenska ockupationssoldaterna som mycket ädla och ridderliga. Inget om de blodtörstiga tyska och polska legoknektar man tvångsinkvarterade i de skåneländska gårdarna här inte! Edvard Persson spelar den skånske "snapphanekaptenen" Grimme Jens. Endast bruket av ordet snapphane visar här en total stockholmstolkning av den skåneländska motståndsrörelsen. Beteckningen snapphane användes av den svenska militären, enbart i nedsättande mening på allt motstånd i alla sina erövrade provinser runt hela Östersjön. Det kunde handla om allt från rövare och banditer till vanliga motståndsmän som friskyttar och partisaner.Svenskarna såg ingen skillnad på dessa, allt detta var ju i deras ögon av ondo, och skulle utrotas. Man använde därför föraktfullt beteckningen "snapphanar" på alla sådana misshagliga människor, och med den förnedrande beteckningen var dessa fredlösa och kunde utan rättegång spetsas på pålar.

Filmen Snapphanar slutar också med underkastelse, där den benådade 2snapphanen2 Grimme Jens avfyrar slutrepliken att "Svenskarna är bra människor, ärliga och bra på att slåss, ett förbannat bra folk". Detta är historieförfalskning så det visslar om det. Man kunde lika gärna låta William Wallace efter tortyren i slutet av Braveheart, istället för att ropa "Freedom!", svära på att de engelska soldaterna var underbart ridderliga motståndare. Hur Londonregimen har reagerat när de fått kännedom om att Mel Gibson tänkte göra denna film kan man bara gissa om, men det kan inte ha varit någon positiv reaktion. Braveheart kommer säkert visas på FilmNet och TV1000 i framtiden, men jag vill ändå varmt rekommendera alla skåneländska patrioter att köpa filmen, den är värd vartenda öre!

Anders NÅ Larsson

Länk till The MacBraveHeart Pages!

I 1986 startede den danske tegneseriemager Claus Deleuran en tegneserie, der i ambitionsniveau og omfang skulle vise sig at komme til at overgå alt, hvad der hidtil var lavet af tegneserier i Danmark, og for den sags skyld i hele Skandinavien. Med en helside hver lørdag i Ekstra Bladet har Claus Deleuran i 10 år fortalt Danmarkshistorien kronologisk fra verdens skabelse til slutningen af vikingetiden. Foreløbigt er disse sider samlet i 8 bind på mellem 48 og 64 sider hver. Iblandet en god portion dansk humor beskrives danernes bedrifter i fortiden, og Claus Deleuran formår at løfte nogle af fortidens tåger på en måde, der mig bekendt ikke er gjort før. Undertiden inddrages også de store begivenheder ude i Europa, hver gang disse har haft indflydelse på vores historie.

Det interessante for os Skånelandsfolk er at Danmark konsekvent igennem hele tegneserien per definition består af Jylland til Ejderen, Skåneland og alle de mellemliggende øer, og dermed kommer Skåneland til at indgå på lige fod med de andre landsdele. Claus Deleuran klager iøvrigt flere steder i sin tegneserie sin nød over at flere nyere forskningsarbejder behandler Danmark som om det altid har haft sine 1920 grænser, men han formår dog alligevel at inddrage den skånelandske dimension på en meget tilfredsstillende måde. Det kan nævnes at skånelandske runestene og gravhøje, såsom Kivikgraven, beskrives indgående. Ja faktisk er Kivikgraven den gravhøj, der bliver brugt flest sider på. Der bliver også brugt en del plads på en diskussion af oprindelsen til Skånes navn, som ifølge Claus Deleuran skal forstås som Skades Ø (Scadin-auia). Skade er en jættekvinde i den nordiske mytologi, som gifter sig med asen Njord. Uomgængeligt er det naturligvis at diskutere den første sikre historiske omtale af danere, nemlig goter-historikeren Jordanes beskrivelse af danerne som et folk, der stammede fra Skåne, og siden bredte sig til øerne og Jylland.

Desværre døde Claus Deleuran i januar, kun 49 år gammel. Da formodentlig ingen er istand til at fortsætte denne storslåede tegneserie, må det forventes at bind 9 bliver det sidste bind i serien. Dette bind vil komme til at dække Svend Estridsens tid. For alle, der interesserer sig for Skånelands tidlige historie er dette værk særdeles anbefalelsesværdigt. For i den tidsepoke tegneserien bevæger sig var Skåneland Danmark, og svenskerne havde endnu ikke vendt deres begærlige øjne mod syd.

Illustreret Danmarkshistorie for Folket kan købes i enhver velassorteret dansk boghandel. Der er foreløbigt udgivet 8 bind, som hver koster 99 solide danske kroner.

Søren Madsen

Denne stribe er fra Bind 2

Læs også Seriejournalens nekrolog og et tidligere interview.

Mitt intresse fös Sveriges historia började sent. Det var Dag Stålsjös intressanta TV-serie "Svearikets vagga", som väckte mig.

Om Skånelands historia visste jag inget. Men Dag Stålsjö nämnde vid ett tillfälle att någon, Uno Röndahl, hade skrivit "Skåneland utan förskoning". Jag insåg, att som skåneländare, måste jag även läsa svensk historieskrivning. Men, tack och lov, så måste jag inte tro på den! (Stålsjös TV-serie förbjöds att visas i repris av Radionämnden, efter en anmälan av en stockholmare!)

På Karl XI:s tid var det snudd på högmålsbrott att tvivla på Rudbecks historieskrivning. Hur många akademiker vågar sig på att idag skildra Skånelands sanna historia? Idag är det inte risk att dömas för högmålsbrott. Däremot är det fara för den akademiska karriären. Ändå har vi, till skillnad från Sverige, inhemska krönikörer och källor. Jag sitter inte inne med sanningen. Jag var inte där när det hände. Vad, som är sant eller icke, av det jag skriver, må läsarna själva dra de slutsatser han/hon kommer till. Vi skåneländare, måste ju känna till Sveriges dvs Mälardalens historia, även om den är tillrättalagd. Och - Mälardalens historia är kanske inte ens mälardalingarnas historia. Mycket pinsamt!

För att illustrera, vad som pågick och fortfarande pågår, här några exempel. 1987 höll tf professorn Bo Gräslund föredrag för uppländska hembygdsföreningar och i artiklar i uppsvensk dagspress framhöll han att slaget vid Helge å ej utkämpats i Skåne utan i Uppland (Kristianstadbladet 6 feb 1987).

1991 upptäckte man borgen på Stenshuvud. Vad var det för en borg? Jo, enligt en forskare i Uppsala, var borgen en av svearna upprättad utpost. Härifrån kunde man en viktig del av Östersjön, från Bornholmsgattet till Blekinge (Ystad Allehanda 10 okt 1991). Tillrättaläggandet av svensk historieskrivning började på 1600-talet och fortsätter tydligen även på 1900-talet.

"Agnefit" eller "Agnafit". Vad är det? Enligt Alf Åbergs "Vår Svenska Historia", kap "Agnefit blir Stockholm", härleder han, enl legenden, att Agnefit låg i Mälardalen dvs dagens Stockholm. "Bevisen" är att det finns en gravhög, kallad Agnehögen på Norrtörn (jfr Fyris-ån).

Vad säger Ni, förresten om en ung tös, som rodde från Sverige till Finnland (med två "n")?

Enligt Ynglingatal, som skrevs på 800-talet av en norsk skald, lurades sveakungen Agne Skialfarbonde, av sin brud, kung Frostes dotter från Finnland, att hänga sig i sin egen guldkedja. Hon flydde genom att ro hem till Finnland. Inte till dagens Finland, vilket skulle ha varit omöjligt.

Men om Ubsola/Uppsala låg vid Vänern, kommer saken i ett annat läge. Värmland kallades tidigare för Scrithifinni. Hon rodde kanske från Kålland till Värmlandsnäs. Långt, men inte så långt som till Finland. Svensk historieskrivning tolkar som Finland och har tagit till sig sägnen, men utelämnat allt som inte kunnat "passas in". Det tillhör sagovärlden!

Ynglingatal beskrev norska kungarnas ättetavlor (Belöningen var väl lite guld). Snorre tyckte att även de "svenska" kungarna skulle ha en motsvarande. På 1200-talet skrev han Ynglingasagan. Och där kan man hitta underliga saker.

Tidvis översvämmades strandängar kallades för "Agne- eller Agnafit". Detta kan inte stämma in på upplandskusten eller Mälardalen, eftersom landet där hela tiden höjde sig. Strandängarna översvämmades vid mycken nederbörd, och det torde regna åtskilligt för att Östersjöns yta skulle påverkas. Enl. legenden anföll kung Olof av Norge "Svitjod". Efter härjningar skulle han återvända. Men utfarten var spärrad med järnkedjor, stockar m m för att hindra honom. Olof var inte född bakom en rullebör, utan han visste att på en ö fanns en kanal. Men det hade varit dåligt med regn, så vattenståndet var lågt. Kanalen var så smal, att man kunde vidröra bergväggarna på bägge ömse sidor av båtarna. Platsen kom att kallas Agnefit. Nåväl, han lät gräva och kunde komma ut på fritt vatten och segla hem. (Allt enl. de gamla sägnerna) Svensk historieskrivning bortser helt från legenden, utom namnet "Agnafit". Man har, trots stora efterforskningar vid Stocksund och ömse sidor av Gamla Sta'n, inte kunnat belägga texten. Slutsats: legenden, utom namnet Agnafit, hör hemma bland sagorna!! Hur skall man tolka det hela?

Jag återknyter till Erik Segersäll och slaget vid Fyris/Faris-vallar. Man har inte hittat några gravar efter det stora slaget i Uppland. Däremot lär man på slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet ha funnit massgravar i Västergötland. Enl tidningsuppgifter såldes skelettdelarna till England för att malas ned till benmjöl!

Låg Fyris Vallar här, eller? I Västergötland finns en plats, kallad PARIS (Enl. svenska kartritare). Är detta månne Fyris? Fyris - Faris? Kyrka - Kjarka? (Paris efter den franska staden är lite väl långsökt! Den gamla befolkningen säger "Faaris", "y" har en tendens att övergå till "a" i "väschötska"). Nu börjar även en del av "maffian" tvivla. Man menar att slaget vid Fyris Vallar nog bör hänföras till sagovärlden (Passar inte in på den målinriktade (Uppsala)-forskningen!!)

Bedöm själva!

Återigen slaget vid Fyris Vallar.

Om man studerar kartan och terrängen, kan man upptäcka en del intressanta saker. Men då måste man lämna dammiga och unkna akademiska kontor.

man finner då att det finns gamla namn på ställen, som minner om att vårdkasar funnits längs å-dalarna in mot landet. Alla linjer sammanstrålar på Riksberget vid Ubsola (vid Vänern). Men inga förbindelser (via Kolmården eller andra orter) mot Uppsala! Kan det vara så att Ubsola/Uppsala, trots allt, låg vid Vänern? Kom ihåg att dagens Uppsala hette tidigare "Arosia" och ett namnet Uppsala inte kom förrän på 1247! Ref till en medeltida italiensk karta över "Sverige", där Ubsola finns markerat, mellan Vänern och Vättern. Platsen för Uppsala nämnes Arosia. Frågan är; Vem skall man tro på?

Kungshögarna vid Uppsala har alla hört talas om. Bror Emil Hildebrand gjorde en utgrävning. Han hittade benrester av kammar, synålar och någon knapp av ben. Enliht Hildebrand var Uppsalahögarna minnesmärken efter förnäma kvinnor. Man har inte grävt mera!

Frånvaron av guldsaker förklarade den etablerade historie-maffian med att guldet hade förstörts vid den oerhörda hettan vid gravbålet!! Guldet förstörts!!??

Vid Kungahögarna fann man en brunn. Enl. guiderna (och historikerna) var det Mimers brunn. Den hade 4 st hörnstolpar och var brädfodrad. En civiling (och amatörforskare) bad att få göra en dendrokronologisk undersökning. Två stolpar fanns i Uppsala och två stycken i Stockholm.

Plötsligt fanns inte stolparna i Uppsala utan befann sig i Stockholm och vice versa. Han fick avslag på sin ansökan. Det var, enl höga vederbörande, "rikshelgedom"! En politiker gav honom tipset att skriva till Kungl Maj:t. Universitetet sa "nej", kungen sa "ja".

Han fick vänta 3 (tre) år, innan han fick resultatet från undersökningen! Träden, som stolparna härstammade, var fällda 1659!! Någon reaktion från fackpress eller från "historiemaffian"? Icke! (Och den stora tystnaden råder) Guiderna vid "kungshögarna" nämner numera inget om "Mimers brunn".

Det är intressant att studera heraldik. Enl gamla heraldiska symboler kan man se att "Uppland" tidigare visas med tvenne jungfrur, dvs en matriarkalisk symbol. Att fynden vid "kungagravarva" därvid hänvisar till Hildebrands utgrävningar, är kanske inte så felvisande.

N-A Hörtewall

forsættes i næste nummer...