Det är i år - 1996 - som den stora regeringskonferensen (the intergovernmental conference IGC) för EU-medlemmarna kommer att hållas. På denna konferens kommer man att besluta om unionens framtida utveckling; fortsatt nationalistiskt perspektiv eller ett fördjupat samarbete.

För några år sedan verkade utvecklingen gå från minskad nationalism till ökad federalism. Maastricht-avtalet, som blev frukten av den förra stora regeringskonferensen, visade en vilja till ökat samarbete och folket accepterade den ökade integrationen, även om vårt gamla hemland behövde två omröstningar. Dagens situation ser emellertid annorlunda ut. Delors avgång som ordförande för kommissionen ledde till en maktkamp mellan de integrationsvänliga och de som ville hålla kvar samarbetet på mellanstatlig nivå. Resultatet blev en kompromiss: Santer.

Förlusten av Delors är emellertid inte det enda hindret för att regeringskonferensen skulle kunna bli avgörande för unionens framtid. Medlemsstaterna är splittrade, Storbritannien har alltid varit bakåtsträvande (frågan är om det överhuvudtaget var klokt att ta in dem, och man kan också fråga sig varför de ville bli medlemmar). Majors konservativa parti har stora problem och väljarnas krav på handlingskraft från hans sida kan få negativ effekt vid regeringskonferensen. Chirac behöver väl knappast någon kommentar, gaullist som han är och Sveriges inställning är välkänd. Motpolerna får anses utgöras av Tyskland, Belgien och Holland.

Vad är det då som regeringskonferensen borde leda till om man nu vill ha ett mer integrations- inriktat samarbete? Det mest avgörande är normgivningsmakten, dvs hur beslut fattas, vem som har rätt att fatta beslut och vilken majoritet som behövs. Detta grundläggande system är inom EU som taget ur en Kafka-roman. En tjänsteman på kommissionen sade för något år sedan att överhuvudtaget bara en handfull personer inom unionen egentligen till fullo förstår hels systemets uppbyggnad. Det kan låta överdrivet men faktum är att dagens beslutsstruktur är oerhört komplicerad, uppdelad på regeringskonferenser, ministerrådet, kommissionen, kommitterna och parlamentet. Detta bidrar sannolikt dessutom till att "mannen på gatan" känner skepticism inför EU. Europaparlamentet har den viktigaste rollen i diskussionen om normgivningsmakten. Om det fortsätter att vara en avstjälpningsplats för avdankade politiker och andra ej önskvärda så skulle det vara fel att ge dem mer makt. Men å andra sidan behöver sannolikt deras status höjas för att attrahera mer kompetenta politiker. Genom att hålla ett gemensamt val i hela unionen till parlamentet på en dag skulle man sannolikt höja röstarnas och medias intresse.

Ett annat problem är de rösttal som behövs för att fatta beslut inom ministerrådet. De flesta större besluten kräver idag enhällighet eller kvalificerad majoritet. Det är i sig hedervärt att man vill att alla skall vara överens, men det är en effektiv bromskloss på arbetet. Det räcker att ett par stater är emot ett beslut för att det skall stoppas eller utmynna i en urvattnad kompromiss.

Låt oss därför hoppas att regeringskonferensen inte blir det anti-klimax som många förväntar sig. Regionerna behöver EU och EU behöver regionerna. Subsidaritetsprincipen ger en chans till större regionalt självstyre och minskad centralism. Och även om makten flyttas från Stockholm till Bryssel - det är lika långt till båda ställena.

Mattias Hedberg

Världens i särklass största språkgrupp med över två miljarder talare är den indoeuropeiska. Här återfinns den germanska språkgrenen som med sin västliga variant är den mest spridda, mycket beroende på Storbritanniens forna imperium, men även exempelvis italiska, keltiska, slaviska och baltiska språk hör hit. Klassificeringen som språk beror i allmänhet på statsgränserna i det område där det talas. Att t ex nederländskan oftast anses som ett eget språk beror inte så mycket på att det har unika språkdrag som att nederländerna har haft en lång historia som en självständig stat. Det skulle faktiskt i realiteten kunna anses som en lågtysk (lågfrankisk) dialekt men har fått legitimitet i och med statsbildningen av De låga länderna.

I nordgermanskt hänseende så har Skandinavien huvudsakligen fyra språk: bokmål och nynorsk i Norge, svenska och danska. Skillnaderna mellan dem är inte speciellt stora, i jämförelse med andra sinsemellan närbesläktade språk, men har historiskt verkat för skapande av tre riken. I respektive land har sedan ett centralistiskt sk riksspråk uppkommit. Om vi inskränker oss enbart till danska och svenska så kan man beskriva förloppen och definiera språken så här:

Danska, är det språk som talas/talades i Danmark och de länder som koloniserades därifrån. Man brukar låta reformationens genombrott markera fornskedets slut. Sålunda finns det tv huvudskeden, forn- och nydanska, med gränsen o. 1525: lutherdomen blev statsreligion i Danmark 1536. Forndanskan kan i sin tur indelas i den äldsta eller rundanska epoken (olddansk), till o. 1100, den äldre (gammeldansk), o. 1100-1350. och den yngre forndanskan, o. 1350-1525. (Vid den här tiden spelade Kristian Pedersen och Malmö-borgmästaren Hans Mikkelsen stor roll då de översatte Nya Testamentet samt flera av Luthers mindre skrifter till danska. Den danska reformationens fader, Claus Mortensen Tøndebinder från Malmö skrev vidare den första danska psalmboken). Den äldsta bevarade danskan utgörs av de tidigaste av de från tiden mellan o. 800 och 1100-talet härrörande o. 235 runinskrifter, som påträffats i Danmark, Skåneland och Slesvig; o. hälften av dem tillhör tiden mellan 950-1025. Även inom nydanskan kan man räkna med ett äldre och ett yngre skede, före resp. efter tiden o. 1700.

Svenska, språket i Sverige och i områden, främst öster om Östersjön och Bottniska viken, vilka koloniserats från Sverige. Två huvudskeden, före och efter reformationstiden, kan urskiljas.

Äldst är det runsvenska skedet, som går fram till o. 1225. Den fornsvenska perioden brukar uppdelas i den klassisk-fornsvenska, o. 1225-1375, och den yngre fornsvenska o. 1375-1526. (Sistnämnda år trycktes Nya Testamentet för första gången på svenska. Svenska akademiens ordbok ägnar sig dock åt språket 1521 och framåt, det år då Gustav Vasas registratur började.): lutherdomen blev statsreligion i Sverige 1544. Äldsta bevarade språkliga minnesmärken utgörs av runtexter från o. 800-talet. Runinskrifterna beräknas till ett antal av o. 3000. Flertalet har påträffats i Uppland. Inom den nysvenska perioden kan man räkna år 1732, som gränsen mellan den äldre och den yngre delen. Gotländska mål (gutniska), på Gotland med Fårö, intar en särställning då det skiljer sig skarpt från fastlandsmålen. Det finns även som skriftspråk sedan 1300-talet vilket till stor del bidragit till att man ofta räknar det som ett särskilt östnordiskt språk.

Danska brukar indelas efter vattenlederna även om en viss samstämmighet föreligger även över dessa. Tre former föreligger dock i huvudsak: Östdanska, de danska ömålen och jylländskan. För svenskt vidkommande finns:

Sydsvenska mål, götamål, sveamål (mellansvenska- och uppsvenska mål samt de egentliga dalmålen), norrländska -, östsvenska mål (finlands- och estlandsmålen m m) Det är dock inget självklart vilka som idag är danska eller svenska dialekter eller mål. I det sydskandinaviska området finns inte entydigt definierade gränser. Sydsvenska mål kan till stor del betecknas som östdanska och finns i halvöns syddel: i Skåne, Blekinge (södra) Halland upp till ungefär en linje Varberg-Jönköping-Kalmar. Dessa måls nordgräns sammanfaller därmed inte med den fram till 1658 gällande riksgränsen. Det nära skåneländska släktskapet med Danmark visar sig i ordförrådet, satsmelodin, meningsbyggnaden och nedärvda uttryck o s v. Skåneländska mål har haft en utvecklingsrikning historiskt, bortsett från helt nyligen, som har gått mot att utveckla och berika dagens danska... inte svenska och därför borde det vara inkorrekt att kalla t ex skånska för en svensk dialekt. Det finns uppenbarligen även en del olikheter mellan danska och den västsundska skånskan. Att nutida sk 2riksdanska2 är annorlunda beror till stor del på att den har tvingats att orientera sig västerut mot Jylland samtidigt som en kraftig försvenskning har skett i Skåneland. Speciellt slående är dock likheterna vid jämförelse med språket på Bornholm vilket föranleder till att på ett mer historiskt, territoriellt och språkligt korrekt sätt beteckna de genuina målen i Skåne, (södra) Halland, Blekinge samt Bornholm såsom östdanska. En annan, något otymplig, benämning skulle även kunna vara skåneländska.

Johan Wadenbäck

Det 21:a århundradet går mot sitt slut. Det har präglats av två samhällsfenomen som båda har sitt ursprung i 1800-talet, och som under detta århundrade nått sin höjdpunkt.

Dessa två fenomen är industrialismen och nationalstaten. Alla stora ideologier i vår tid är baserade på dessa samhällsfenomen, vilket resulterat i att man i många fall sett deras fullbordande som det yttersta målet för civilisationen och därmed 2historiens slut2.

När det nu i allt högre utsträckning visar sig att så inte är fallet, står politiker och opinionsbildare handfallna inför de stora globala problem som följer när illusionen sakta men säkert faller samman. Ett exempel på detta är i-ländernas oförmåga att lösa tilltagande ekonomiska och sociala problem, vilket i förlängningen kan hota både världsekonomin och världsfreden. Gamla beprövade metoder inom ramen för nationalstaten och industrisamhället ter sig i detta sammanhang verkningslösa eller oanvändbara.

Som med allting annat gäller att den utveckling, som lett fram till detta inte sker eller har skett över en natt. Tecknen på förändring har funnits där i bakgrunden under hela senare delen av 1900-talet, men dränkts likt viskningar i stormen. De som har påpekat något som inte passat in i traditionella tankebanor har alltför lättvindigt avfärdats eller förlöjligats.

Berlinmurens fall 1989 blev dock något av en vändpunkt. Denna händelse som av många sågs som omöjlig eller otänkbar tvingade statsvetare och andra samhällsvetare att ändra synen på många grundläggande teorier och begrepp. Detta har i sin tur lett till att även delar av det politiska etablissemanget insett vikten av förändring och nytänkande i synen på samhället.

Denna process har emellertid bara börjat och konservativa krafter från alla läger gör, medvetet eller omedvetet allt vad de kan för att hindra den. Intressant att notera är att det är näringslivet som snabbast anpassat sig till den nya situationen. Nationella gränser och strukturer överbryggas snabbt utan några som helst "moraliska" eller sentimentala betänkligheter. Orsaken till detta är givetvis att förnyelse och anpassning är något både naturligt och oundvikligt, för att överleva i konkurrensen på en fri marknad.

Politikerna däremot har inte hunnit med i utvecklingen helt enkelt därför att de står fjättrade upp till halsen av ideologier och byråkratiska strukturer som har sitt ursprung i en förgången tid. Denna oförmåga att anpassa sig till den nya verkligheten är således grunden till de problem och den obalans som präglar samhället i stora delar av den industrialiserade världen.

En viss omsvängning har som tidigare nämnts börjat, men det kommer förmodligen att ta lång tid innan det offentliga livet motsvarar tidens krav. Det är i denna kaotiska och instabila värld, där en epok håller på att gå i graven och en annan tar form som vi måste ta chansen att hävda våra idéer och synsätt. Det är dock ingen lätt uppgift, utan något som kräver både tålmodighet och målmedvetenhet.

Konservatismen bland människor är nämligen inte något som får underskattas. Konservatism, är enligt min mening det främsta hotet mot en sund och 2naturlig2 utveckling av vårt samhälle. Därmed inte sagt att extrem radikalism och revolution är någon lösning - tvärtom. Lösningen består istället i långt och hårt arbete för förändring inom systemet.

Henrik Persson

När det svenska skolväsendet diskuteras i skåneländska kretsar, är det vanligtvis det försummade behovet av skånsk historieundervisning i skånska skolor som dryftas. En mer sällan uppmärksammad aspekt är regionens behov av undervisning i danska. Språk är en förutsättning för kommunikation, kommunikation för förståelse och förståelse för samhörighet och sympati.

Genom våldsfreden i Roskilde blev 1600-talets skåneländare, och därigenom också vi, bestulna på en mer än 800-årig gemenskap, i det att de historiska, kulturella och språkliga banden till det övriga Danmark slets av. Om dagens skåneländare och västdanskar skall kunna återskapa dessa band, måste effekterna av den svenska språkförbistringen i görligaste mån neutraliseras.

Skall det kännas naturligt för skåneländaren i gemen att intressera sig för dansk kultur samt förhållandet och händelser västansunds, måste det kännas naturligt för honom att lyssna till och tala till danska. Danska på schemat i de skåneländska skolorna vore ett rejält steg i den riktningen.

Redan idag ger Institutionen för nordiska språk vid Lunds universitet 5 poängskurser i danska upp till 40 poäng för de lite äldre skåneländarna. För tillträde till introduktionskursen fordras, utöver allmän behörighet, tre årskurser svenska. Den som känner sig manad att förkovra sig i det danska språket ges också möjlighet att fördjupa sig i Danmarks kultur- och samhällsliv, dansk språkhistoria, klassisk och modern dansk litteratur samt konsten att översätta från danska till svenska.

Eva Nilsson