Publicerad i Skåneland juni 1999

Historik kring Skånelandsrörelsen

Det första som måste klarläggas innan det är meningsfullt att gå in på skånelandsrörelsens historia är vilken inriktning och vilka grundläggande idéer som på det stora hela alltid varit rådande inom denna rörelse, och hur detta hänger ihop. Med rörelse avses här den samlade mängd föreningar och sammanslutningar som genom historisk kontinuitet hänger samman både tidsmässigt och vad gäller fundamentala värderingar. Vad gäller idéerna bygger dessa i mångt och mycket på synen på de skånska landskapens historiska och kulturella särställning i Sverige. Skånelandsrörelsen har alltid sett denna särställning som något positivt och någonting att ta fasta på både i förhållandet inom Sverige som i förhållandet till övriga Norden och då inte minst Danmark. En humanistisk grundsyn med respekt för alla olikheter i samhället har alltid präglat rörelsen och är det fundament varpå den vilar, och som den i förlängningen inte skulle kunna existera utan. Slutligen ska det poängteras att denna kortfattade skrift om skånelandsrörelsen och dess historia enbart ska ses som en enkel introduktion till ämnet, och inte som någon heltäckande beskrivning.

För att finna grunden till den moderna skånelandsrörelsen måste man söka sig tillbaks till 1800-talets första hälft. Skånelandsrörelsen kan sägas ha sin upprinnelse i det ökade intresse för den skånska historien och kulturen under denna tid, som i sin tur kan sättas i samband med Skånes stora ekonomiska uppsving efter 1810-talet och framåt. Tidigare hade den ekonomiska situationen i det agrara Skåne varit i ett, på många håll, bedrövligt skick med ett mycket illa utnyttjat jordbruk. Vändpunkten skulle kunna sättas i samband med 1811 års uppror på den skånska landsbygden.

Från att ha varit en tämligen isolerad landsdel i djupaste misär, blev Skåne på ett par årtionden Sveriges rikaste provins. Samtidigt började gränserna mot omvärlden och det gamla danska moderlandet att luckras upp, vilket inte minst illustreras av det starka genomslag skandinavismen fick i Skåne. Det kan därför inte sägas var någon slump att Skåne under samma tid upplevde något av en kulturell renässans. Det ökade intresset för den skånska historien och kulturen manifesterades bl.a. av uppkomsten av "Sällskapet för Skånes historia och beskrivning" år 1844. Denna förening som instiftades av den dåvarande Lundensiske biskopen Wilhelm Faxe, kan sägas ha lagt grunden till den kommande skånelandsrörelsen. Föreningen fick under 1860-talet en uppföljare i "Föreningen för Skånes fornminnen och historia", där Martin Weibull var en av instiftarna. Det var också under 1860-talet som de skånska landskapen, genom Weibulls försorg, kom att sammanföras under namnet Skåneland, möjligen efter den gamla beteckningen Skaanelandene, från den danska tiden. En annan inspirationskälla kan beteckningen Skåne Land eg. "Skånes land" ha varit, vilken bl.a. återfinns i Carl von Linnés "Skånska Resa" och på Västra Göinges häradsfana från 1711.

"Föreningen för Skånes fornminnen och historia" blev sedan till "De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening", vilken formellt sett fortfarande existerar, om ej i ursprunglig form och idag som en del av den skånska hembygdsrörelsen. Ett flertal skrifter och skriftserier, däribland Historisk tidskrift för Skåneland, gavs ut i föreningens regi under de dryga 50 år föreningen verkade under Weibullarnas inflytande. Pådrivande krafter inom föreningen var förutom Martin Weibull, även Lauridz och senare Curt Weibull. Det äräven värt att notera att det med största sannolikhet var genom Martins eller hans bror Mathias Weibulls försorg som den skåneländska flaggan återskapades någon gång mellan 1870 och 1902, möjligen ur vad som tros ha varit den lundensiske ärkebiskopens medeltida banér. Att föreningen senare tappade lite av sin forna betydelse betydde dock inte att intresset för Skånelands särpräglade historia och kultur upphörde, vilket inte minst visas av den mängd böcker och skrifter, med anknytning till ämnet, som skrevs under 20- och 30-talen. Värda att nämna i raden är Berndt David Assarssons Det Skånska Problemet och Harald Lindals Skånes Historia, båda utgivna 1923, samt Sture Bolins Skånelands Historia, från 1933.

Nästa milstolpe i skånelandsrörelsens historia var grundandet av "Skånsk Samling" 1937. I likhet med sina föregångare kom Skånsk Samling i vart fall till en början att vara en helt igenom akademisk sammanslutning. Skillnaden var dock att den inte fick samma direkta koppling till universitetet och att den ursprungligen mer kom att likna en slags akademi, med en handfull medlemmar bestående av idel författare och konstnärer. Föreningens upphovsman var Ernfrid Tjörne, som sedan kom att inneha ordförandeskapet ända in på 70-talet. Tanken med föreningen var från början att den skulle verka för skydd av kulturen och särarten i Skåneland, samt vila på samma skandinavistiska grund som sina föregångare.

Under Skånsk Samlings första år var verksamheten blygsam. Med tiden strömmade dock medlemmarna till och aktiviteten ökade, samtidigt som föreningen efterhand blev allt mer uppmärksammad av pressen. Ett flertal lokalavdelningar bildades också på olika håll runt om i Skåneland. Vid mitten av 50-talet hade föreningen så omkring 500 medlemmar. Det unika med Skånsk Samling var att den då hade övergått från att vara en rent akademisk sammanslutning till något som skulle kunna betecknas som en begynnande folkrörelse, med representanter från alla samhällsgrupper. I medlemsrullan från 1954 finner man allt från kungligheter, som kung Gustav VI Adolf, till lokförare och förskollärare.

På 50-talet nådde föreningen även sin kanske största framgång, genom att lyckas få inskrivet följande passus i läroplanen för grundskolan av den 22 januari 1955:

"När så är motiverat, bör inte blott hembygdens utan även det egna landskapets historia uppmärksammas och få en relativt fyllig behandling. Detta gäller inte minst de sydsvenska landskapen beträffande deras danska tid."

Framgången nåddes efter ett intensivt och flerårigt arbete som kulminerade våren 1950. Ett 80-tal skånska historiker, författare, museimän, m.fl., gjorde då en väl motiverad framställning till skolöverstyrelsen i Stockholm, med krav på skånsk historieundervisning i skånska skolor. I skrivelsen påmindes om tidigare försök att få gehör i frågan: 1868 av professor Martin Weibull, 1923 av Berndt David Assarsson, samt enkäter i pressen 1928 och 1949. Det är svårt att säga vilken praktisk betydelse detta tillägg i läroplanen senare fick. Vad som dock går att utläsa ur Skånsk Samlings kvarlevor är att en kommitté bestående av flera tunga skånska skolpolitiker tillsattes för att utröna vilket genomslag de nya formuleringarna i läroplanen fick.

Trots Skånsk Samlings relativa framgångar för skånelandssaken, på ett par områden, fanns det de som kände att föreningen inte vågade driva saker och ting så långt som man kanske hade hoppats på, vilket inte minst gällde frågan om de skånska landskapens historia före 1658. För att kunna profilera Skånelands historiska band med Danmark på ett klarare vis i debatten, utan att behöva stöta sig med Skånsk Samlings försiktigare linje, bildade därför Ernfrid Tjörne och Paul Willandsen en ny förening 1954, kallad "Dansk-Skaansk Forening". Föreningen kom till en början att verka som en slags systerförening till Skånsk Samling vilken främst vände sig till skånelandsintresserade danskar.

Dansk-Skaansk Forening och Skånsk Samling kom emellertid med tiden att glida ifrån varandra då det ursprungliga syftet i form av historisk upplysning om det forna Östdanmark, kom att blandas upp med "Skåne tillbaks till Danmark"-stämningar, vilka inte var förenliga med Skånsk Samlings syften och målsättningar. Föreningen nådde sin höjdpunkt under 60-talet, och hade som mest mellan tre och fyra hundra medlemmar. Dansk-Skaansk Forening existerar fortfarande, om än under tynande tillvaro, och har precis som vid starten sina allra flesta medlemmar i Danmark. Även Skånsk Samling (idag Sällskapet Skånsk Samling) finns fortfarande, men lever heller inte längre upp till sin forna glans. Under 60-talet togs även ett privat initiativ av intresse, kopplat till skånelandsrörelsens utveckling, av prosten Karl Erik Weggerup. Mellan 1967 och 1972 gav han ut tidskriften Skånsk Kontakt som fokuserade på frågor kring den skåneländska saken. Som mest hade den en upplaga på 4000 ex., vilket måste uppfattas som en ganska betydande siffra i det här fallet. Weggerup hade även viss koppling till bildandet av föreningen "Skånska Flaggans Vänner" 1967, idag "Kulturföreningen Skåneländska Flaggans Vänner", som årligen högtidlighåller den skåneländska flaggan på Frostavallen.

Från andra världskrigets slut fram till 70-talets början hade skånelandsrörelsen i stort upplevt en lång period av ökat intresse och växande medlemsantal, för att under 70-talet gå in i en period av stagnation. Vad detta kan ha berott på är svårt att ge ett bestämt svar på då en rad olika faktorer kan ha spelat in. Min högst personliga tolkning är att svaret delvis berodde på att efterkrigstidens reaktion mot nationalismens avigsidor möttes av en begynnande kvasinationalistisk motreaktion i centralistisk förklädnad under andra hälften av 70-talet, vilket gjorde det svårare för den regionalistiska skånelandsrörelsen att vinna gehör. En liknande nedgång i intresset för skånelandsrörelsens idéer kan skönjas både under första världskriget och från andra hälften av 30-talet fram till andra världskrigets slut, då nationalismen var stark. Örestadstankens haveri i kombination med ekonomisk stagnation i öresundsregionen från 70-talets mitt ska kanske heller inte räknas ut i sammanhanget.

Vad som kan konstateras är att nedgången fortsatte in på 80-talet och fördjupades då också i samband med Skånepartiets entré på den politiska arenan. Det ska poängteras att Skånepartiet på intet sätt kan räknas in i skånelandsrörelsen. Skånepartiets grundare Carl P. Herslow hade förvisso en koppling till Dansk-Skaansk Forening, och det var sannolikt där han inspirerades till sina högst personliga idéer om den skåneländska saken, som han senare infogade i partiets kanske inte alltid ljusa ståndpunkter. Det faktum att Herslow drev sina så kallade skånska frågor parallellt med ett populistiskt och xenofobiskt budskap, skadade utan tvekan den skåneländska saken och skånelandsrörelsens goda rykte, trots att dessa budskap står i direkt motsättning till allt vad skånelandsrörelsen står för. Detsom dock kan vara intressant att konstatera är att det var genom Skånepartiet som delar av skånelandsrörelsens idéer, om än förvanskade, för första gången på allvar kom att politiseras i partipolitiken.

När vi kommer in på 90-talet sker något av en ny vändning för skånelandsrörelsen, i samband med grundandet av "Stiftelsen Skånsk Framtid". Stiftelsen som grundades 1991 av Peter Broberg och Göran Hansson, följdes snart av bildandet av "Föreningen Skånsk Framtid" (idag Föreningen Skånelands Framtid) samt "Foreningen Skånsk Fremtid", som tilltänkta forum för de som intresserade sig för stiftelsens verksamhet, i Skåneland respektive Danmark. Denna gång var det ökat regionalt självbestämmande, i enlighet med tidens trend, som sågs som medlet att uppnå målet att tillvarata de positiva sidorna av de skånska landskapens särart och historia. På så vis intar dessa organisationer till viss del en särställning i förhållande till tidigare delar av rörelsen, genom sin mer politiserade inriktning, om än fortfarande utanför den partipolitiska fållan. I gengäld har frågan om ökat regionalt självbestämmande inom partipolitiken utvecklats parallellt med rörelsens, vilket bl.a. manifesterats av processen mot skapandet av ett skånskt regionfullmäktige 1999. Det internationella erkännande skånelandsrörelsen uppnått under 90-talet genom stiftelsens upptagande i FUEN (Federal Union of European Nationalitites) 1991 och UNPO (Unrepresented Nations and Peoples Organisation) 1993, kan också ses som ett tecken på rörelsens förnyelse.

Stiftelsen och de två systerföreningarna splittrades upp vid mitten av 90-talet, av olika skäl, och arbetar nu inom delvis olika verksamhetsområden och inriktning, men fortfarande med i stort sett samma målsättning. Från stiftelsen avknoppades ytterligare en organisation 1998, kallad "Scanias Regionala Institut", med opinionsbildning som inriktning, förankrad i regionens näringsliv, kulturliv och forskning. De båda föreningarna har idag runt 350 medlemmar på den skåneländska sidan och 200 på den danska. Sammantaget har den samlade skånelandsrörelsen idag uppskattningsvis runt 1000 medlemmar. Förutom ett ökat medlemsantal i stort sedan början av 90-talet visar även mängden av ny litteratur inom området, så som Uno Röndahls, Jonny Ambrius och K Arne Bloms böcker, på ett ökat intresse för rörelsens idéer. Vad som kanske är mest intressant i sammanhanget är just det faktum att rörelsens målsättningar för första gången i historien getts politisk aktualitet genom den samhällsutveckling som nu sker i en allt mer sammanvävd värld, där den regionala fokuseringen fått en starkare betydelse parallellt med den ökade internationaliseringen.

Henrik Persson