Regionalspråk i radio och tv

Regional radio och tv bör ge den skånska regionala standardsvenskan (även enklare kallad 'skånska' nedan) åtminstone ungefär samma representation i tal som man återfinner i befolkningen inom sändningsområdet. Det finns flera skäl.

1. Kulturarv

Det regionala standardspråket, skånskan, är en utslätat variant av den gamla dialekt, Skånemålet, som talats långt in på 1900-talet (och på sin håll fortfarande talas). Skånemålet är en direkt avläggare från fornnordiskan och klassas i Nationalencyklopedin som en östdansk dialekt. I den mera utslätade skånskan har en del ord och uttryck men framför allt prosodin (d v s uttalsegenskaper utöver vokaler och konsonanter såsom längdförhållanden, betoning och intonation) bevarats och är i sig _fortfarande_ en kulturhistorisk tillgång. Det finns gott om övergångsformer mellan de två, så skillnaden är inte skarp.

Det moderna mediesamhället riskerar att försvaga och likrikta dialekter och regionala standardspråk. Det sker genom att neutralt eller uppsvenskt standardspråk med stor dominans används i media och på så sätt markerar en högre status för uttalet som många människor, framför allt klassvandrare, med sitt språk vill uppnå. Den nu uppkomna mediasituationen är inte ett 'naturligt tillstånd' utan kunde likaväl se ut på ett annat sätt.

De mediala omständigheterna har i vissa åldrar gett upphov till en reaktion enligt vad Stig Larsén och Ingvar Rydzén skriver i _333-årsboken_ (1991): "En undersökning bland gymnasister för några år sedan visade f.ö. att självhat mot det egna uttalet är större i Skåne än någon annanstans i landet. Samma undersökning visade att skånskan är den dialekt man i övriga landet tycker sämst om av alla." Massmedia har skapat en konflikt och en rotlöshet.

2. Mångfald

Dialekter och regionalspråksvarianter är roligt och spännande. Det är en mångfald som de flesta inte vill vara utan. Den brukar vara kul att diskutera och notera. Det har uttryckts ungefär så här: "När jag är i Jämtland vill jag höra jämtländska, när jag är på Gotland vill jag höra gotländska och när jag är i Skåne vill jag höra skånska." Svårare än så är det nog inte.

3. Identitet

Skånskan är en av de starkaste regionala högprestigevarianter av svenskan som finns i Sverige vid sidan om den neutrala rikssvenskan och uppsvenskan. Den används t ex av nästan alla infödda universitetslärare, vilket är något nästan unikt i Sverige med undantag för framför allt Göteborg (se diskussion om "Regionalt standardspråk" i Nationalencyklopedin). Därför skulle den också ha en naturlig dominerande position i regionens egna media, precis som den dominerar på föredrag och föreläsningar i regionen.

Från flera håll görs nu ansträngningar att stärka den regionala identiteten. Man menar att en stark regional identitet ger starka positiva känslor. Region Skåne, Öresundskomiteen, landshövdingen, media som Sydsvenskan och många andra har uttalat sig för det. Etnologiprofessorn Sven B Ek säger t ex att talspråket är med som en komponent som skapar den regionala identiteten i Skåne (SOU 1992:64) och historieprofessorn Sven Tägil säger att dialekten för många i Skåne är ett uttryck för särprägel och identitet (STFs årsskrift _1996 Skåne_).

Grundläggande för hela denna diskussion är troligen att man accepterar en viss, begränsad jämförelse mellan den moderna skånskan och egna språk som katalanska eller frisiska (en annan sak är att den gamla dialekten nog kan jämföras fullt ut). Det betyder inte att denna skånska fungerar som ett eget språk på samma sätt, men att det finns några jämförbara punkter och att det i vissa sammanhang bör kunna få några följder i den offentliga sfären.

När det regionala standardspråket tydligt blir _underrepresenterat_ i media i förhållande till det språk som talas av befolkningen, blir detta istället för att vara något positivt, något som _undergräver_ den kollektiva identiteten eftersom det då utgår en signal om att man har ett mindervärdigt språk. Hur är det då med icke-skåningar i Skåne?

Hur skulle det kännas för dem om skånskan används som en identitetsskapande faktor i den region där de bor? En skånsk dialekt är ju inget de vanligtvis kan uppnå. Svaret är för det första att idén med detta dokument bara är att skånskan ska ha ungefär samma användning i media som det har på stan. Det innebär inte något förbud mot varken neutralt, uppsvenskt eller, för den delen, något annat regionalt färgat standardspråk (även om mer än en tiondel av programtiden med dessa röster vore märkligt). Det innebär inte heller en matematiskt exakt kvotering utan någon sorts rimlighetsanalys innan man anställer en ny nyhetsuppläsare/programledare. För det andra så vore det förvånande om inte även en inflyttad kunde uppskatta att bo i en region med en dialektal särart som yttrade sig i att regionalspråket dominerade media, även om han/hon inte _själv_ talade det. Om författaren till denna text flyttade till Jämtland skulle han vilja höra mestadels jämtländska i den regionala televisionen. Det är ungefär som en icke-skåning kan uppskatta att vår region har en särprägel med sina korsvirkeshus. Att vi vill bevara dem och kanske t o m bygga nya behöver man inte tolka som en attack mot uppsvensk byggnadstradition.

4. Respekt

En del människor mår helt enkelt som personer mindre bra för att de känner implikationen av att t o m deras egna media i stor utsträckning undviker det språk som de själva har. Det minskar självförtroendet och trivseln med sitt eget språk och uttal. Det är lätt att se kontrasten mellan det offentliga språket i media och vilket språk i Skåne som används på bussen, på stan, i affären etc och sedan börja ställa sig frågor.

En insändare i Sydsvenska Dagbladet (1998-05-07) illustrerar detta på ett tydligt sätt: "Jag är så sorgsen. Mitt självförtroende är i botten. Jag är skåning och lyssnar och ser på regionala nyheter i radio och TV [...] varför hör jag inte den skånska dialekten? [...] Vi som lyssnar är ju mestadels skåningar. [...] Som sagt, jag är ledsen. Tänk om någon från Sveriges Radio kunde förklara varför det är så här? Då kanske jag skulle må bättre."

Denne man tycks inte vara ensam. I en artikelintervju (1998-08-21), påpekar Sydsvenskans TV-recencent Ulf Clarén att han "får många frågor om varför det är så många stockholmare i Sydnytt, varför så få talar skånska i ett skånskt nyhetsprogram." I Sydnytts gästbok på Internet var det det klagomål som flest personer framförde under åtminstone gästbokens första halvår.

5. Närhet och värme

Språksociologiskt har man upptäckt att människor uppfattar att neutralt eller uppsvenskt standardspråk för en lyssnare utanför detta centralområde saknar mycket av trygghet, identitet och hjärta medan det egna regionala standardspråket signalerar mer värme, vänlighet och kanske också mänsklig närhet (se t ex Tor G Hultman i _Språk i världen_, 1993).

För en skåning utstrålar alltså en skånsk nyhetsuppläsare värme, medan för en sörmlänning är det troligen den sörmländska rösten (Hultman ger exempel på Eskilstuna) som känns som behaglig och trygg. Därför bör idealt sett media i såväl Skåne som Södermanland anpassa sig därefter. Det är en fråga om service.

6. Lära danskar

Många gånger har man fått höra av danskar att de förstår uppsvenska bättre än skånska. Det är ju nästan det enda de får höra i svenska medier. Genom att använda mycket skånska i våra regionala medier ger man danskarna vana vid vår dialekt och så ökar man därigenom språkförståelsen mellan danskar och skåningar i regionen.

Malte Lewan Neelsen