Regionalism är inte nationalism

Det har under det senaste året i media förekommit sammanblandningar mellan regionalism och nationalism. Skånsk regionalism har felaktigt kallats "skånsk nationalism". Det är nödvändigt att visa skillnaderna.

Det ska visst erkännas att regionalismen har en hel del gemensamt med den etniska nationalismen, t ex historiens och kulturens betydelse. Identiteten, oberoende av statsgränser, är också viktig. Den får gärna manifesteras genom t ex historieanknutna symboler. Men det finns mycket viktiga skillnader också:

1. Multi-identitet

Regionalismen tror inte på én överskuggande identitet mot vilken alla andra bleknar. Du är alltså varken bara skåning eller svensk, utan du har flera identiteter. Man kan t ex vara Lundabo, skåning, Øresundsbo, svensk, skandinav och europé. Och också chilenare, skotte eller somalier. Styrkan mellan dessa identiteter kan variera från person till person beroende på personens bakgrund. Inte ens utomlands är den statsanknutna identiteten självklart viktigast. Kommunen eller universitetet som fyller alla sina tre eller tio flaggstänger med svenska flaggor ägnar sig åt nationalism, något som regionalismen bekämpar.

2. Inget historiskt folk

Regionalismen tror inte på att världen består av eviga, historiska folk som bara har väntat på sin egen stat. Istället är det lokala och regionala rummets inflytande över tiden grunden. Det finns ett samband mellan människors tänkesätt/kultur och miljön de lever i. Regionalismen har ett dynamiskt sätt att se på den regionala kulturen och identiteteten. Medborgarna behöver alltså inte välja "folk", t ex att vara dansk eller svensk, utan multi-identiteten blir möjlig. När bandet mellan de som anses tillhöra samma "folk" inte blir så hårt, så oundvikligt, uttalar man knappast stolthet över att vara varken skåning eller svensk. (Däremot kan man älska sin hembygd, sin närregion.) Man uttalar sig heller inte å andras vägnar i närmast normativ mening att de bör vara goda svenskar (eller skåningar).

3. Absolut självbestämmande inget mål

Regionalismen stöder inte den rådande världsordningen som består av ett fast antal odelbara stater. Man vill i alla fall inte delta i det spelet som ett självändamål, dvs man söker ingen egen stat för sig själv för upplevelsen själv. Däremot skulle regionalisten i vissa fall kunna önska självständighet som ett medel för att uppnå större kulturellt oberoende. Separatismen blir då étt verktyg av flera möjliga. Den formella självständigheten i sig betyder dock ingenting.

4. Närregioner

Regionalismen avvisar politiska enheter som försöker skapa artificiella gemenskaper över så stora avstånd att människorna inte kan träffas naturligt under en dag. "Landet" ska alltså i princip inte vara större än att man kan pendla eller åtminstone göra en dagsutflykt inom det. Mindre undantag kan göras av praktiska skäl eller för att man menar att den historiska eller kulturella identiteten så starkt främjar ansvarstagande och solidaritet. Större undantag göres dock aldrig.

Övrigt

Regionalismen är generaliserande, medan nationalismen är partikulär för en "nation". Regionalisten vill sprida sin vision om en regionaliserad värld, där hans region är en av flera. Nationalisten proklamerar i första hand sin identitet och situation oavsett andras belägenheter. Eventuellt är regionalismen också helt enkelt "måttlig" i sin karaktär. Överdrivna uttryck för sin egen identitet ska då undvikas.