Palle Lauring om Alf Åberg

Palle Lauring, dansk historias i populärform mest lästa författare, vurmade mycket för Skånes historia ur dansk och skånsk synvinkel. Om Alf Åberg tyckte han inte, vilket framgår av följande utsnitt hämtat ur ett par av Laurings böcker från 1950-talet i ämnet skånsk historia:

"Det är länge sedan den sista snapphanebössan sköt sitt sista skott och det är länge sedan det sista blåklädda dragonliket försvann ner i ett mosshål. Snapphanefejden är för länge sedan förbi. Eller var det. Den har blossat upp igen. Arkivarien vid krigsarkivet i Stockholm, fil dr Alf Åberg har börjat den på nytt, för att utrota, det som Ebbe Ulfeldt kanske missade.

En snapphane är ett bösslås av en bestämd konstruktion. När Åberg vill härleda snapphanenamnet från tyskans "schnappen", vilket betyder stjäla eller plundra, är detta en tendentiös tolkning. Snapphanarna var dels tvivelaktiga banditer och rövare, särskilt under slutet av det skånska kriget, dels goda medborgare, både från städerna och slätten, vilka genom de förhållanden som rådde under kriget, genom den svenska administrationen och genom den oroliga situationen i hela landsdelen, inte hade något annat val än att söka sig till skogarna. Slutligen var de skogsfolk, bönder och borgare som gick in som dansksinnade i ett gerillakrig mot de svenska trupperna, mot den svenska myndiheten och mot överlöpare och förrädare. Vi har i dag ingen möjlighet att fastställa dessa tre gruppers procenttal i förhållande till snapphanarna, och ett känslomässigt antagande äger inget intresse i sammanhanget. /---/

Snapphanefejderna var befolkningens uppror mot fienden, särskilt 1658 och 1659 och 1660 och detta förhållande varar under hela den svenska tiden ända fram till det skånska kriget när upproret slår ut i öppen låga. /---/ Den svenska ockupationsmakten inledde sitt herravälde i Skåneland med att tvångsutskriva manskap till sin här. De utskrivna fördes över havet till de svenska provinserna i Tyskland, Polen och Litauen. Det rörde sig här inte om värnplikt, utan om ren och skär deportation av ett farligt befolkningselement. Hur många som på detta sätt försvann vet vi inte, siffran måste sökas i krigsarkivet i Stockholm, men en artikel i Sydsvenska Dagbladet den 23/8 1951, låter förstå att detta är en historia som inte äger något intresse att relatera. Detta ointresse förstår man bättre när man ser att artikeln har skrivits av krigarkivarien Alf Åberg. /---/ De tvångsutskrivna fördes iväg till fästningarna i Skåne, obeväpnade, nakna fångna och bundna. När de sedan skeppades över till de svenska besittningarna gjorde de myteri som brutalt slogs ner av svenskarna.

Om en snapphane infångades, blev även hans far, bröder och söner avrättade. Det är mot denna bakgrund inte märkligt att de då flydde till skogs. Av vilken anledning kallar Åberg då dessa för "hemlösa landstrykare"? Enligt Åberg är saken enkel: snapphanarna var förbrytare, helt enkelt av den anledningen att alla som bekämpade den svenska hären i hans ögon var förbrytare. Han säger det rakt ut: Skåne var svenskt, alltså var skåningarna förrädare och majestätsförbrytare när de kämpade mot svenskarna. Att en befolkning i en sedan 18 år tillbaka erövrad provins reser sig för att slåss för sin frihet är ingen naturlig sak för herr Åberg. Skåningarna hade ju svurit den svenske kungen sin trohet. Att kungen själv bröt fredstraktaten, spelar mindre roll i Åbergs ögon.

När Åberg slår upp i förhörsprotokollen säger han: se, de anklagade tillfrågas om varför de blivit snapphanar och de svarar att det var av okunskap, av tvång eller för att man lockade dem till det. Inte en enda har sagt att han blev snapphane på grund av sin trohet mot den danske kungen! Detta är helt befängt. Den som skulle sagt så i en svensk domstol måste varit en idiot. Om historien om den tyska ockupationen av Danmark under det andra världskriget skulle skrivas med de tyska förhörsprotokollen som faktaunderlag, skulle denna historia bli tämligen märklig.

Man räknar med att ca 10 000 skåningar utvandrade till det gamla landet efter skånska kriget. Åren 1658 - 79 är de mest bittra, brutala och mest ofattbara år som någon landsdel av det gamla danska riket någonsin upplevt. Men både danska och svenska historieböcker för skolorna meddelar, att "Skånes övergång till Sverige gick förvånansvärt lätt". Man skulle vilja se pedagogen som skrivit denna mening med en spetsad påle uppkörd i ändan!"