Insänd till Nordvästra Skånes Tidningar 22 augusti 2001

På medeltiden var "vårt land" Danmark

Jag funderar på om man ska ta artikelserien om språkhistorien i "vårt land", 16/8-17/8, som en provokation mot hela vår danska historia i Skåne. (Själv säger jag som Skånes turistråd i sin huvudslogan: "Skåne - ett land i Sverige".) Perspektivet för hela artikelserien är alltigenom svenskt, oavsett historisk tidpunkt. Även om de flesta av oss talar rikssvenska idag, så har regionen en lång dansk språkhistoria. Den är i och med den östdanska dialekten betydligt längre än till 1658 och vore intressant att lyfta fram i sin helhet. Hur som helst är vissa av påståendena särskilt fantastiska:

"På 1000-talet kristnades Sverige, och på 1100-talet organiserades den katolska kyrkan i vårt land. Därmed kom latinet och grekiskan att utöva stort inflytande på vårt språk, för de var kyrkans språk."

Nej, "vårt land" på 1100-talet var Danmark. Om man nu nödvändigtvis ska använda uttrycket.

"Dessa tyska invandrare förde inte bara sitt yrkeskunnande med sig utan också sina seder och sitt språk - den nordtyska språkform som kallas 'lågtyska'. Här igenom fick vi in ett stort antal lånord i svenskan, inte minst ord som hänför sig till handel och stadskultur."

Sedan följer i artikeln en hel del exempel på lågtyska lånord "vi" fick in. I själva verket hade "vi" en separat språkhistoria i vårt land, Danmark, vid denna tid. Ett par hundra år senare skulle också malmöiterna Claus Mortensen Tøndebinder och Hans Spandemager gå i spetsen för den danska reformationen. De var då med och präglade det danska språket på ett skånskt vis. Och det är förstås ännu idag huvudspråk i västra delen av vår Öresundsregion. Två av tre medarbetare i den danska översättningen av Nya Testamentet 1524 var också skåningar.

"Ett antal kloster byggdes i vårt land under senmedeltiden. Det mest kända är Vadstena kloster. Munkarna översatte legender och andaktsböcker till vårt språk men också delar av Bibeln."

Nej, "vårt land" under senmedeltiden var Danmark. Vadstena låg inte i det.

F ö är det inte bara norskan, danskan och engelskan som har bevarat det gamla ordet för fönster. Också över hela Skåne fanns och finns till någon del det gamla ordet 'vinnue' eller 'vingue' m fl former i vårt gamla folkspråk. Och det franska inflytandet på skånskan från 1700-talet och början på 1800-talet gick delvis sin egen väg och har studerats av Ingemar Ingers i "Franska lånord i folkmålen" i Studier i Nordisk Språkvetenskap från 1958. Det är ord som 'gentil' (stilig), 'parera' (infinna sig i rätt tid) och 'inkiett' (orolig).

Men liknande exempel i artiklar nyligen i NST tar inte slut där. I en helt annan artikel "Brännvin på svenskarnas bord i 700 år" 19/8 av en annan journalist återkommer samma historieperspektiv:

"Att höja glaset och skåla i en snaps så här i kräfttider är en tradition som har rötter långt tillbaka i vår historia. Ganska snart efter att brännvinet på 1300-talet gjort entré i vårt land, blev det en dryck som svenskarna hade svårt att klara sig utan."

Nej, "vårt land" på 1300-talet var Danmark. Däremot vore det ganska intressant att få reda på när brännvinet kom till vårt land under medeltiden.

Malte Lewan Neelsen,
Lund