Debattartikel publicerad i Helsingborgs Dagblad 4 juni 2003, Skånska dagbladet 6 juni 2003 (rubrik: "Tona ner firandet") och Kristianstadsbladet 6 juni 2003

Nationaldagsfirandet bör tonas ned

På fredag är det Sveriges nationaldag. Före 1983 kallades dagen mer måttfullt för Svenska flaggans dag. Då stod en symbol i centrum, inte staten i sig. Denna måttfullhet har man övergivit. Den 6 juni har man tåg genom stan, fanborg, marscher, högtidstal, flaggutdelning, nationalsång och andra högstämda hyllningssånger till Sverige och så fyrfaldigt, inte trefaldigt, leve för Sverige. "Du tronar på minnen från fornstora dar" och "din trohet till döden vill jag svära" ekar mellan gatorna.

Små barn som knappast förstår vad firandet handlar om får en flagga i näven. Men detta räcker inte tycker flera; nu ska dessutom nationaldagen bli en helgdag. Det är på sätt och vis rätt så sorgligt.

Vi har förlorat perspektivet. Människor tillbringar inte sin vardag i första hand i stater, i synnerhet inte i en stat som börjar där vi bor och sedan sträcker sig upp som ett gigantiskt bälte upp via skandinaviska halvön till Nordkalotten. Det är en stat vars företrädare i praktik och retorik avfärdar det mesta av det som försiggår precis intill oss i väster och söder som ett anonymiserat "utland". Danskar, tyskar och polacker är ansiktslösa ölförsäljare, turister eller bärplockare, aldrig Östersjöns landsmän i någon mening.

Människor tillbringar sin vardag i regioner. Malmö/Lund och Helsingborg växer alltmer samman. Kristianstad och Österlen är en del av samma region. Mellan platserna rör sig skåningarna på drygt en timme. Delar av Halland och Blekinge blickar av tradition också söderut. Nu tar vi i västra Skåne oss dessutom in Själland på under en timme. Där har vi vår verklighet och då behövs inte nationaldagen på det överdrivna vis den har kommit att fungera de sista åren.

Den nionde maj firar Europa Europadagen till minne av att den franske politikern Robert Schuman lade fram planen till Kol- och stål-unionen.

Den unionen förebådade EU. Sedan dess har det varit fred i Västeuropa. Man märkte knappast av något firande i Skåne. Tredje söndagen i juli firas varje år Skåneländska flaggans dag och utmärkelsen Årets skåning utdelas. Skåne har varit en naturlig politisk region långt längre än Sverige existerat; det började med Uppåkra som centrum i mitten på järnåldern. Inga kommuner fördelar pengar för lokalt firande av denna dag. Händelsen närmast tigs ihjäl i flera skånska tidningar. Samtidigt gör samma tidningar vissa år ett ganska stort nummer av norska (sic!) nationaldagen två månader tidigare, som ett föredöme för svenska nationaldagen. Det är ännu sorgligare.

Både Europadagen och Skåneländska flaggans dag borde vara viktigare att fira i Skåne än den svenska nationaldagen. Den första markerar födelsen av en kontinental freds- och gemenskapsidé och den andra är märkesdag för en reell region där vi lever. Det ska inom parentes sägas att det inte är önskvärt med vare sig fanborgar eller högstämda hyllningssånger i dessa fall heller. Tyvärr är nationalismen ännu så pass stark att den inte bara sätter Sveriges nationaldag på piede-stal utan ibland även ger exempel på hur den aktivt undertrycker firande av övriga identiteter och deras märkesdagar.

På fredag kan vi som hellre betonar Europas roll och Skåne i södra Östersjöregionen protestera mot det överdrivna nationaldagsfirandet. Vi går inte på något firande, vi flaggar inte, vi sjunger inte med. Jag kan lova att vi kommer att vara flest, oavsett denna uppmaning. Vi jobbar på som vanligt i en verklig verklighet, inte i gårdagens illusion. Om 15 år kommer de flesta att dra på munnen åt den svenska nynationalismen vid detta sekelskifte. Då tänker folk i naturliga regioner istället. Det kan jag nog nästan lova, det också.

Malte Lewan Neelsen
vice ordförande Föreningen Skånelands Framtid, Lund

Bildtext: "Små barn som knappast förstår vad firandet handlar om får en flagga i näven."
Foto: Peter Lydén /
Scanpix