Debattartikel publicerad i Skånska dagbladet 13 sep 1999

Öresundsregionen och det mentala brobygget

Öresundsregionen är utan tvekan bland de mest aktuella ämnena ämnena för närvarande. Politiker och andra organisatörer har idéer och lägger fram planer till integration och samordning av näringsliv, arbetsmarknad samt trafik men även forskning, undervisning och kulturliv finns med i planeringen. Bron och det dansk-skånska samarbetet i samband med denna ska ge ekonomisk tillväxt och nya arbetstillfällen, vilket i förlängningen är tänkt att generera stora framsteg inom forskning, konst och kultur. I princip kan man likna förverkligandet av Öresundsregionen vid en trestegsraket genom att utvecklingen kan ses som tre separata broar: den fysiska, den administrativa och den mentala.

De två första broarna är man i full gång med att färdigställa men den mentala bron, som är helt avgörande för att en framgångsrik integration ska lyckas, befinner sig ännu på planeringsstadiet. Politiker, tjänstemän och experter får en tom blick i ögonen när detta ämne kommer på tal. Alla vet att denna bro är själva förutsättningen för att de två andra skall lyckas. Ändå tycks det vara svårt, trots att lösningen på problemet egentligen ligger snubblande nära. I själva verket har människorna kring Öresund oerhört mycket gemensamt. Det handlar därför inte bara om att vi ska skapa nya band över Öresund utan också att återskapa de gamla som en gång bröts samt, sist men inte minst, åskådliggöra de som fortfarande existerar. Det är ju trots allt ingen hemlighet att Skåne en gång i tiden var gammalt danskt kärnland, och därmed ligger ju bropelarna till det mentala brobygget i stort redan klara.

Man behöver faktiskt inte leta länge för att hitta exempel ur vår historia på att en gemensam dynamisk Öresundsregion varit en realitet. De rika fynden från Uppåkra tyder på att det redan för 1 800 år sedan fanns en dylik region med kraftcentrum i Skåne. Senare när kristendomen gjorde sitt intåg, tog Lund över och blev ärkebiskopsäte för hela Danmark (och faktiskt en period även för hela Norden). Lunds nyckelroll underströks också av att det var på Lerbäckshög precis norr om den dåvarande staden som skåningarna höll ting och valde Danmarks Danmarks kungar. Den berömda Skånemarknaden i Skanör, där det sägs att sillen sannskyldigt skopades upp ur vattnet, fick avläggare hela vägen upp längs båda sidor av Öresund. Detta skapade välstånd i hela regionen och de mest påvisbara resultaten är de många medeltidskyrkor som än i dag reser sig över den skånska landsbygden. Det pekuniära resultatet blev en rik gemensam kulturhistoria men även inom andra områden var den dåtida Öresundsregionen framgångsrik. Reformationen i Danmark startade i Malmø och med personligheter som Claus Mortensen Tøndebinder i spetsen, spreds Luthers lära över Sundet till det övriga Danmark. Senare under 1500-talet dök årtusendets mest berömda skåning upp: Tyge Brahe. För den fåkunnige kan nämnas att denne helskånske adelsman blev vittberömd för sina omvälvande astronomiska observationer på Herresvad och Hven. När det gäller Skånes och övriga Danmarks fortsatta förbindelser får man inte heller glömma kung Christian IV. Han är den kung som regerat längst över Danmark (och givetvis då också över Skåne) och en av de mest populära både då och nu - inte minst i sin egen stad, Christianstad. Längre fram under 1600-talet var det en bondson från Göinge som stal uppmärksamheten på den politiska arenan, nämligen Svend Poulsen - bättre känd som Göingehövdingen. Han räknas som en av de största skånska frihetskämparna någonsin och utförde legendariska bedrifter i Skåne, Halland samt på Själland. Ovanstående är blott några exempel på en gemensam historia som, om den lyfts fram, kan vara förenande i en framtida Öresundsregion.

Den historiska medvetenheten kan på ett enkelt sätt stärkas främst genom att man inför en saklig och regional historieundervisning i skolorna. Skånes hela historia måste förmedlas i skolorna, inte bara för att underlätta en gemensam förståelse för invånarna i Öresundsregionen, utan framför allt för att stärka den egna identiteten. Detta är av yttersta vikt trots att den traditionella, låt oss kalla den icke-skånskorienterade, historieundervisningen måste ge vika. Dessutom måste kultureliten och lokala regionala politiker börja ta initiativ för att på ett synligt och påtagligt sätt markera vilka män och kvinnor det är som egentligen betytt mest för Skåne. Dessa aktningsvärda medborgare bör utan vidare kunna hedras, om inte med statyer, så åtminstone med minnesplaketter runt om i Skåne. Vidare bör skånska kulturföremål, som i dag befinner sig i Stockholm och det övriga Sverige, återföras och placeras ut på skånska museer.

I en gränsöverskridande region är det naturligtvis en förutsättning att människor förstår varandra och språket är faktiskt ett område där de två länderna har väldigt mycket gemensamt. Rikssvenska och riksdanska liknar varandra till stor del men skånska och riksdanska har faktiskt ännu större likheter. Detta gäller särskilt språkens uttalsegenskaper. Typiska skånska ord och vändningar ligger dessutom ofta nära riksdanskan, och danskarna behöver inte alltid använda svenska ord när de pratar, snackar, med skåningar. Vi har i en del fall fortfarande gemensamma ord i bruk - ord som: lomma, gida, stickelbär och fastlagsbulle.

De gemensamma dragen upphör emellertid inte med historien och språket. Den som betraktar det skånska landskapet med dess städer, fiskelägen, kyrkor och gårdar, där korsvirkeslängor och bokskogars ljusa rymd är exempel på dess kännetecken, påminns faktiskt om Själland eller Bornholm. Matkulturen är likaledes den snarlik med sill och ål och inte att förglömma, Mårtensafton med gås. Inte heller får man glömma att nämna bruket att ropa hurra vid festliga tillfällen. Ett skånskt leve består av tre hurra - så ock i Danmark.

Fördomar mellan danskar och svenskar finns det förvisso gott om och vissa hävdar att dessa är ett icke oväsentligt hinder i det mentala brobygget. En närliggande lösning är därför att välja en skånsk utgångspunkt för bron. Skåningar har med svenska mått mätt en stark regional identitet och denna är till stor del knuten till den danska kulturen och historien. Detta ger skåningarna en historisk uppgift att ta på sig rollen som Nordens "brofolk" och överbrygga motsättningar mellan framför allt Sverige och Danmark. Detta mentala brobygge kommer också att lyckas om skåningarna bejakar det skånska och det skandinaviska och inte benhårt håller sig fast vid enbart det svenska. Därför är stärkandet av den skånska identiteten så oerhört viktig.

Sammanfattningsvis kan man säga att Öresundsregionen i dag har för mycket karaktär av politiker- och expertprojekt. Detta undvikar man genom att istället förankra Öresundsregionen bland invånarna. Detta gör man enklast genom att understryka att regionen till syvende och sidst är till för folkets egen skull. Människorna måste återupptäcka vår gemensamma historia, kultur och språk för att kunna befrämja det skånsk-själländska samarbetet över Öresund. Om detta lyckas tror undertecknade att detta kommer att få den mentala bron att bygga sig själv. En gemensam kultursyn är för övrigt också den enda verkligt tillförlitliga och varaktiga grunden för en framgångsrik Öresundsregion. Det är genom vår gemensamma bakgrund som vi bygger en gemensam framtid.

Föreningen Skånelands Framtid
Søren Madsen
Malte Lewan Neelsen
Jonny Ambrius