Publicerad i Sydsvenskan 19 augusti 2001

Integration och autonomi

Ända sedan undertecknandet av avtalet om byggandet av Öresundsbron har vi hört det mässas "regionen ska integreras". Men vad har hänt? Ingenting! Mer än tio år har gått utan att våra folkvalda i riksdag och regering har lagt handling bakom orden. Varför? Har det funnits en skånsk folklig protest som gjort frågan kontroversiell? Nej, under mer än tio år har jag bara sett en enda insändare som ifrågasatt integrationen, och det var från en småländska bosatt i Malmö. Hon fick inget medhåll.

Saken är alltså glasklar, Skåningar vill att Skåne ska integreras med Danmark. Med facit i hand kan man därför lugnt säga att våra rikspolitiker förtjänar epitetet, nittonhundratalets största fiasko, i integrationsfrågan.

Men vad ska integrationen innehålla? Egentligen? Det är nog här skon klämmer. För trots att vi skåningar begeistrat själva vill, så hämmas det på riksplanet av nationalismens fula tryne.

Låt oss ta en titt närmare på det hela. Ur Danmarks perspektiv kan man inte begära att et stympat land ska skapa en barriär mellan Jylland/Fyn och huvudstadsregionen Sjælland. Återstår då för Skåne, som är en perifär del av Sverige, eller ur ett europiskt perspektiv så är snarare Skåne den minst perifära delen av staten, vilket eu-omröstningen visade. Situationen för Skåne är hur som helst annorlunda än den är för Sjælland. Redan här kan man därför se att integrationen inte kan vara en byteshandel där lagar/regler o a anpassas på bägge sidor av sundet i en sorts fifty/fifty lösning.

Därutöver tillkommer att det går två sjælländare på varje skåning och att det faktiskt är Skåne som vinner mest på att förvandlas från en perifär del av Sverige till en central äkta hälft i en Öresundsregionen.

Varför ska denna fråga överhuvudtaget involvera riksdagsmän från Jokkmokk, Vansbro och Vetlanda? Detta är i grund och botten en fråga som inte berör den svenska staten utan endast och allena vi skåningar själva. Därför måste Region Skånes självstyre byggas ut så att det omfattar alla de områden som integrationen omfattar. Därför krävs också att Skåne ska kunna stifta egna lagar och regler samt att skattepengar ska stanna regionalt istället för att ta omvägen via Stockholm, dvs autonomi. Att det är våra egna skånska folkvalda som förhandlar med danska staten ger både, att vi får en snabbare integrering, och, att det blir så som vi vill ha det snarare än att riksdagsmäns förlegade tro på artonhundratelets nationalstat, ein reich ein volk ein schweden, som ska styra.

Slutsatsen kan bara bli att Sveriges Riksdag inte kan (!), ska eller bör vara de som ordnar vårt Skånes integration. Det kan vi bättre själva, det ska vi själva göra. Skåne måste bli en verkligt autonom region.

Thomas L. Aabo
Malmö